Det är många som har frågat mig om jag verkligen hade aneroxia och påstått att jag inte hade det på bilden till vänster i det tidigare inlägget, och faktum är så hade jag faktiskt det. Aneroxia är inte bara att man är skinn och ben, utan att man ständigt och jämt har en röst inom sig som berättar hur tjock och äcklig man är.
Jag hade riktiga ätstörningar då, vilket jag fortfarande har fast inte lika mycket. Och ordet "aneroxia" i sig är grekiska för "brist på aptit". En anorektiker är först och främst fixerad vid sin kropp men även mat och har skapat sig en falsk, förvrängd och felaktig självbild vilket jag hade. I spegeln så såg jag en väldigt överviktig och fet person när jag egentligen var påväg att nå "tippvikten" som det kallas.
Men jag fick hjälp med mina problem och nådde aldrig det steget där jag bara skulle ha vart skinn och ben. Jag hade även en form av bulimi eftersom att jag tröck fingrarna i halsen och kräktes upp det jag nyss hade hetsätit, vilket även kan hända mig nu idag också.

Dock är det ju så att man anses som en anorektiker då man understigit BMI:t 17,5 men det gjorde aldrig jag. Dock hade jag rasat i vikt från 65 kg till ynka 40-45 kg så därför anser jag hade jag hade aneroxia då. Det fanns till och med folk som kallade mig "aneroxiabarn" när dom bara nån månad innan hade kallat mig för "fläskberg".

Jag anser idag att jag mår mycket bättre eftersom att jag gått upp i vikt och inte ständigt hör rösten inom mig som berättar hur äcklig och fet jag är. Och sen så vill jag bara säga att man INTE ska påpeka någons vikt, oavsett hur man än ser ut för alla är vi olika. Och ni får väl tycka då att jag inte hade aneroxia, men det var faktiskt en läkare och kurator som berättade att jag hade det och att jag behövde hjälp med mig "sjukdom" som dom kallade det. Och jag går ju på Bup som många vet, och där pratar vi fortfarande om mina ätstörningar för att jag själv inte vill att jag ska falla dit igen.


Detta var väldigt privat och känsligt för mig så hoppas ni förstår!