Jag snurrar, och snurrar, och snurrar. Jag snurrar ända tills benen inte orkar längre och viker sig. Jag faller handlöst ner på golvet och slår huvudet i sängbordskanten. Efter några minuters avsvimning vaknar jag med en kraftig huvudvärk. Allt är suddigt och jag kan inte riktigt fästa blicken. Jag gnuggar mig i ögonen och stirrar upp i lampan. Huvudet bankar och värker, men smärtan i hjärtat känns fortfarnde mest. Panikångesten smyger sig fram allt mer och smärtan i brösten är nästintill outhärdelig. Kan knappt andas. Nu dör jag!
Men lika fort som känslan av död kom, så försvann den. Allting blir jobbigt och jag vägrar resa mig upp från golvet. Vill bara somna in, slita ut hjärtat och slippa allt som tynger mig.Hur kan min kropp göra så fruktansvärt ont? Ska det verkligen göra så här ont att leva i verkligheten?