Jag försöker klamra mig fast vid ärren som finns över min kropp, men vill hela tiden skapa nya. Jag vet att jag förgör mig själv genom att skada mig, och jag förstår att vänner inte orkar stanna kvar för att det sårar dem att se mig som jag är, annorlunda.. Det är nästan så jag lever för att såra, och hur patetiskt är inte det..?

Helst av allt vill jag odla vingar och flyga bort, vill inte va den tragiska själ jag faktiskt är.. Jag vet att ångest inte kan dödas för evigt med rakblad, men det hjälper en stund, får mig att leva. Jag vet att jag kommer skada mig själv, kanske inte ikväll, men jag kommer göra det. Jag behöver det. En sista gång bara...