För igår var en dag som jag faktiskt borde vara glad och stolt över. Självklart var jag glad igår då jag hade en människa vid min sida som får mig att må bra, en person jag tycker om att vara med. Men trots det så gick det inte att vara så glad som jag faktiskt ville och borde ha varit. Och ni kanske tycker att det låter luddigt, stört och bara korkat av mig att inte jubla och skrika ut till hela världen med lycka vad jag åstadkommit och vilken kämparglöd jag har. Men för mig så är det en stor del av den jag varit som försvinner längre och längre bort och nästan glöms bort ibland. 

 Igår var det min 3 årsdag. Exakt på dagen då jag varit helt skadefri i 3 år, 1096 dagar. Och det är stort. Det är helt fantastiskt, och fyfan vad jag är bra! 

Men varför sitter jag här och gråter nu då? Varför har jag sån ångest? Varför kan jag inte skratta och jubla över något som är så jävla bra? Självklart är jag stolt över mig själv, men varför känns det då så tungt när det är 3 år av kämparglöd och viljan att leva och inte bara överleva? Varför har jag önskat hela veckan att denna dag aldrig kommit? Jag har inte känt mig redo. Varför vill jag backa tiden nu när jag väntat hela sommaren på denna dag? Jag har räknat ner dagarna, timmarna och nästan varje minut på att få fira det här. Men inte nu, snälla backa tiden!!

Att skada mig själv var mitt liv i nästan 10 år. Det var min drog, mitt beroende. Efter varje gång så lovade jag mig själv och alla andra att aldrig göra om det. Men det tog inte länge innan jag var där igen med något vasst mot min hud och lät ångesten rinna ut ur kroppen. Det var en sån stor del av mig, det var den jag var. Tjejen med sår och ärr, hon med ångest som alltid var så deprimerad och negativ. Och jag skulle ljuga ifall jag sa att jag inte saknade det ibland. För än idag så händer det att jag måste stoppa impulserna att göra "en sista gång". För som jag sa så var det min starkaste drog, mitt beroende. Men jag har lovat mig själv att aldrig mer göra min egna kropp illa på det sättet. Och det tänker jag fortsätta hålla. Det är lite därför jag inte förstår varför jag känner som jag gör nu. Kan det ha och göra med rädslan för ett återfall? Kanske. Jag vet inte. 

Hur som helst så ska jag försöka dämpa ångesten med lite medveten närvaro, för det brukar funka ganska bra för mig tack vare terapin jag gick i. Tack för att du tog dig tid att läsa, jag vet att det kanske är lite luddigt, men det är det för mig också.