Jag hatar verkligen att bråka med min mamma.. Det känns som att jag bara får henne att må dåligt och känna sig värdelös. Jag kan slänga ur mig elaka saker utan att ens hinna tänka efter och det är så jävla fel. Samtidigt så känns det som att hon inte förstår heller.. 

Jag vill kunna prata med mamma om hur jag känner, hur dåligt jag egentligen mår och att jag fortfarande skär mig. Men, samtidigt så vill jag inte att hon ska behöva oroa sig.. Hon mår redan själv dåligt och har mycket att tänka på, så varför ska jag då belasta henne med mina problem? Göra så hon blir ännu mer orolig över mig och rädd att jag ska göra nånting riktigt dumt, varför?

Jag kan bara inte göra det. Jag kan bara inte visa för henne hur dåligt jag mår. Jag vill inte, även fast jag kanske borde..

Vill bara skära sönder huden på mina handleder, känna den fysiska smärtan som bedövar den psykiska. Men vill inte att mamma ska se.. Hon skulle bara bli så ledsen, så orolig.. 

Nej. Måste tänka på mamma, får inte göra så hon mår ännu mer dåligt.. 

Jag vill bara berätta för er alla om allt som hänt dem sista månaderna. Men det mesta är inte sånt man bör skriva ut på internet... Om jag säger så här: KAOS! Allt är fucked up.. Bokstavligen. Om ni visste vad som hänt skulle ni förstå..

Det jag kan berätta är att jag fortfarande är djupt deprimerad och har ett självskadebeteende. Men nu har jag även fått diagnosen Borderline - emotionellt instabil personlighetsstörning. Det förklarar så jävla mycket i mitt liv. Nästan allt faktiskt. Nu förstår jag varför jag reagerar som jag gör och beter mig som jag gör ibland. 

När jag tänker på det så blir jag helt tom. Det ÄR alltså fel på mig och har alltid varit, eller? Nej, det är inte fel på mig och har aldrig varit det heller. Min hjärna reagerar tusen gånger starkare och snabbare än en "normal och frisk" människa. Oavsett vad för känslor jag känner så känner jag dem kraftigare än andra som inte har borderline. Min hjärna fungerar alltså inte på samma sätt som andras, och eftersom jag alltid blivit bekräftad som fel så har jag alltid trott att det varit fel på mig. Tills idag, då jag träffade min psykolog igen. Kan inte beskriva min lättnad! Det är så jävla skönt att få veta att det är nånting som man kan få hjälp mot. Och det bästa är att man kan bli frisk från personlighetsstörningar!

Jag kommer återkomma mer om vad borderline är, men inte just nu. Huvudet håller på att explodera och orden går ihop i varandra samtidigt som dem nästan suddas ut. Hoppas jag har kvar läsare, dock tror jag inte det men man kan ju alltid hoppas!!