Jag glömde totalt bort att berätta för er vad det var för dag i måndags. Ni som känner mig vet att det är ett viktigt datum för mig, och ni som läst de få inlägg jag skrev förra året kanske också har ett hum nu om vad det är jag ska berätta. Förra året hade jag sån jäkla ångest och oro inför den dagen pga att det kändes som att en stor del av den jag var och är försvinner längre och längre bort. Förra året var som ett "wake up-call" för mig, och det skrämde mig som fan. För jag har alltid försökt kliamra mig fast vid mina ärr och min psykiska ohälsa och förra året blev det så påtagligt att allt det försvinner mer och mer. Men idag så var jag bara glad över den dagen, för idag finns det mer acceptans gentemot mig själv. För det kommer alltid vara en del av mig oavsett om jag vill eller inte. Det är ett avslutat kapitel som gett mig en massa lärdom, det är dom åren som gjort mig lite till den jag faktiskt är idag. 

 I måndags, den 9e september, exakt på dagen har jag varit helt skadefri i 4 år, 209 veckor, 1461 dagar. Och DET är stort! När jag berättade det för min mamma så sa hon: "ja men det är ju nånting du kommer vara för resten av livet" - ja troligtvis, men det är likförbannat jävligt stort iallafall för mig. För efter drygt 8 år av självskador var och varannan dag på en massa olika sätt så är varje dag utan självskador helt fantastiskt. Fyfan vad jag är bra! 

Jag är så oerhört tacksam idag för att jag faktiskt någonstans på vägen bara bestämde mig för att leva som om det vore min sista dag, än att bara försöka överleva varje dag. Jag är tacksam för alla människor jag mött i mitt liv för oavsett om det varit på gott eller ont så är det tack vare allt som varit och alla jag mött som jag faktiskt står här idag och är den jag är. Om än det tog tid, kraft och flera omgångar nere på botten. Men det gick, och jag mår bra. Och fyfan vad skönt det är att faktiskt kunna säga det utan att ljuga!

Hur fan ska jag klara mig igenom det här sista året på gymnasiet när jag är så jävla less på allt? Alltså, jag vill inte dö, men samtidigt så vill jag inte leva för att jag är så jävla less på livet. Är så trött på att vara jag. Allt jag gör är bara fel. Håller jag käften är det fel. Pratar jag är det fel. Visar jag för mycket känslor så är det fel. Hela jag är fan fel. Så jävla värdelös. 

Jag förstår bara inte hur människor orka leva tills dom är 80 år. Jag blev lixom less på livet vid 12. Vissa dagar vill jag inte ens lämna sängen. Vill inte möta min värsta mardröm. Verkligheten.

Man säger att man inte orkar hela tiden, känner att man inte orkar hela tiden. Men varje gång så orkar man iallafall. Men inte den här gången. Den här gången känns det verkligen som att jag inte kommer orka. Kommer inte klara av att hålla ihop mig själv igen.