Vad ångest blir i min kropp

Hur knäsvag och fruktansvärt ont man kan få

Av en ynka liten känsla

En känsla som växer i kraft vad du än gör

Som får dig att vilja spy och helst bara dö

Som får dig att hata allt vad du är

Din mage, dina lår och bröst

Men mer än allt förlamar den dig

Den följer dig vad du än gör

Att prata blir en hel kamp i sig

Tänk om jag säger fel

Att hitta rätt ord

Att prata fint

Att vara rätt klädd

Att passa in

Att ingen ska tro att jag är konstig och ful

Fastän jag väl vet att det är så

Ångesten talar om för mig

Hur ful och fel allt jag gör är

Bäst är nog bara att lägga sig ner

Lägga sig ner och bara dö

Men jag tror allt att av ångest man kan dö

Men först ska jag försöka kämpa mig igenom skolan, även fast jag egentligen inte har ork och lust till det. Blä. Jävla skitliv...

Hur fan ska jag klara mig igenom det här sista året på gymnasiet när jag är så jävla less på allt? Alltså, jag vill inte dö, men samtidigt så vill jag inte leva för att jag är så jävla less på livet. Är så trött på att vara jag. Allt jag gör är bara fel. Håller jag käften är det fel. Pratar jag är det fel. Visar jag för mycket känslor så är det fel. Hela jag är fan fel. Så jävla värdelös. 

Jag förstår bara inte hur människor orka leva tills dom är 80 år. Jag blev lixom less på livet vid 12. Vissa dagar vill jag inte ens lämna sängen. Vill inte möta min värsta mardröm. Verkligheten.

Man säger att man inte orkar hela tiden, känner att man inte orkar hela tiden. Men varje gång så orkar man iallafall. Men inte den här gången. Den här gången känns det verkligen som att jag inte kommer orka. Kommer inte klara av att hålla ihop mig själv igen.