Ibland låtsas jag vara gladare än vad jag egentligen är..
Jag vet inte vem jag försöker lura mest - mig själv eller alla runt omkring, att jag faktiskt mår bra.. Men sanningen är den att dom senaste veckorna så har ångesten funnits med mig i stort sett varje dag. Och jag vill kunna säga att jag inte vet varför, men då skulle jag ljuga. Det är bara så mycket känslor och tankar som jag inte tillåtit mig själv att ha senaste tiden, som till slut gjort så bägaren runnit över. Och jag har hela tiden försökt hålla mig sysselsatt för att slippa ångesten, men vi alla vet att det inte går till 100% 24 timmar om dygnet.. Det kommer gå över, det är ingen fara. Jag måste bara deal with this shit och sluta trycka bort det och låtsas som ingenting helt enkelt!
Hej förresten. Länge sen, igen.. Vad har juni månad bjudit på? Jo, jag har jobbat alldeles för mycket(som vanligt), pluggat järnet och haft helt fantastiska dagar/kvällar/nätter tillsammans med Karro och alla andra människor som jag lär känna. Så, egentligen så är det inte så stor skillnad i mitt liv jämfört med tidigare. Bortsett från mitt mående just nu, men that's life, det går upp och ner, för alla människor. Man har dåliga dagar ibland. Och till och med dåliga veckor. Men der blir alltid bättre så småningom!
Uppdateringen i fortsättning lär väl bli lika kass som nu. Men jag ska försöka bättra mig. För plötsligt gör jag något kul som kan vara värt att dela med sig av!
Ni får ha det bra så länge!
Orkeslös, panikångest och tunnelseende
För tillfället försöker jag hålla mig sysselsatt och lugn, men det är svårt när stressen sitter i dygnet runt. Trots att jag är sjukskriven sedan en vecka.. Ja ni läste rätt.. Jag har välkomnat den omtalade väggen med en rejäl smäll. Utbrändheten är ett faktum, och jag känner mig bara så tom.
Tänk att den här panikångesten som var en helt vanlig dag i mitt liv förut, känns så främmande och läskig idag.. ?
Jag har försökt få en läkartid i en vecka nu pga mitt mående, men utan att lyckas. Hur jävla svårt ska det vara att få en läkartid?! Allt jag vill just nu är att bara få sova ordentligt iallafall.. Från och med måndag behöver jag ett läkarintyg, för som det ser ut nu så är det inte läge för mig att gå tillbaka till jobbet. Bara tanken får mig att få kraftig ångest och stresspåslag, huggande smärta i bröstkorgen pga stressen, andfåddhet och tunnelseende, huggande smärta i huvudet som påverkar synen och som gör mig yrslig, och på toppen av allt dessa obehagliga blackouts som gör att jag tappar uppfattningen om vart jag är och vad jag gör. Som det ser ut just nu så är jag livrädd för vad min kropp kan göra mot mig. Alla dessa fysiska grejer som börjat hända ökar panikångesten grovt. För min kropp har strejkat förut genom medvetslöshet när som helst och var som helst, och läkarnas enda förklaring då var att kroppen stänger av för att återhämta sig pga ångesten..
Just nu försöker jag bara hålla mig lugn, sysslosatt och någorlunda stabil, åtminstone tills jag får träffa en läkare och får hjälp..
Häromdagen bakade jag både snickerskakor och kanelbullar. Jag städar, plockar, fixar och donar. Möblerar, planerar, tvättar och funderar. Det lilla jag orkar. Jag scrollar på arbetsförmedlingens platsbank och slänger iväg lite CVn och personliga brev till diverse arbeten som skulle vara intressanta att prova. Allt för att tänka på annat.
Idag var jag till Eskilstuna tidigt på morgonen (kl 7) för att äta frukostbuffé lite spontant med en gammal vän från gruppterapin jag gick i för 3-4 år sedan, och det var supertrevligt! Vi umgicks hela morgonen och fram till eftermiddagen för sen var det dax att åka hem. Fina Elin!
Hur blir det med uppdateringen framöver nu då? Det vet jag faktiskt inte. Det finns massor jag skulle kunna berätta och prata om, men jag orkar bara inte som det ser ut just nu. Jag tar en dag i taget och försöker orka med det vardagliga. Och det är väl så det får bli just nu. Jag återkommer när jag orkar, när jag vet mer av en läkare, när jag kanske fått något bra besked, jag vet inte. Vi får se. Ni får ha överseende.
Ha en bra helg, tja!
Hejdå Oktober, Hej November
Fick en liten påminnelse av min kära mor att jag inte bloggat på ett tag, förlåt för det. Hej förresten, hur mår ni? Hur har oktober varit för er? För mig har det varit kaos. Det är mycket som hänt, och mycket som kommer hända framöver. Jag har ju berättat lite om hur turbulent det är på jobbet, hur fascinerad jag blir av hur vissa människor är funtade. Och den 18e oktober fick jag nog..
När jag får kastat i ansiktet att jag är dum i huvudet upprepade gånger så tappar jag lusten totalt. Den 18e oktober ringde jag chefen, och med gråten i halsen sa jag upp mig. Det är självklart väldigt många olika faktorer som är anledningen till att jag faktiskt tagit det här steget nu, jag har varit på väg att säga upp mig hela det här året men inte gjort det p.g.a att jag inte haft något annat jobb att gå till. Men nu orkar jag inte längre. När något tar mer än det ger så är det dax för förändring. Och det är väldigt många känslor och tankar just nu, såklart. Vemod, rädsla, lättnad. Men allting löser sig, och det känns faktiskt bra att ha tagit det här steget nu. Jag måste göra det här för mig skull. Det är ingen som tackar mig när jag ligger där på golvet, i sängen eller i soffan och panikgråter med ångest som omfamnat hela min kropp. I slutet av dagen så är det jag och mitt eget mående som spelar roll. Det är dax att tänka på mig själv och följa magkänslan och hjärtat.
Då kanske ni också undrar: "Har du fått ett nytt jobb?" "Vart ska du jobba nu då?"
Nej jag har inte fått ett nytt jobb, än. Jag var på intervju i Eskilstuna men p.g.a min icke kompletta gymnasieexamen så fick jag tyvärr inte det jobbet. Men eventuellt att jag blir vikarie på lite boenden etc då jag kontaktade den rekryteringsansvarige om att jag sagt upp mig och är intresserad av timanställning också. Och det finns jobb överallt, jag är inte orolig att jag inte kommer hitta jobb. Det är stort behov av vikarier överallt inom vården så det löser sig. Jag söker fortfarande jobb var och varannan dag och jag ska eventuellt träffa en studievägledare för att ta tag i studierna och börja plugga till undersköterska. Allting löser sig. Just nu försöker jag mest stå ut varje dag på jobbet men det är svårt för att det är så kaos.
Nu på torsdag efter att Mange slutat jobbet så sätter vi oss i bilen och dundrar upp till Luleå över helgen för att hälsa på min familj och fira min mamma som fyller 50 år, och jag känner verkligen att jag behöver det nu och få en massa ny energi av dom för just nu mår jag inte alls bra. Egentligen borde jag inte ens gå till jobbet imorgon utan jag borde egentligen gå till en läkare. För jag är utbränd.. Men jag vågar inte, om än jag vet att jag egentligen måste för min egen skull. Men, vafan..
Jag kanske kommer vara lite halvdålig på att uppdatera här den kommande tiden men det är för att det är som det är just nu. Ni får ha tålamod. Jag kommer bli bättre, men just nu måste jag själv orka. Den här konstanta tröttheten som gnager inom mig som inte går att vila bort gör att det till och med är svårt att stiga upp ur sängen. Men det blir bra, tids nog!
Nya möjligheter och spännande utmaningar väntar!
Känns som att jag tappar hoppet om mänskligheten..
Ja ni kära vänner, vart ska jag börja.. I tisdags var det helt okej på jobbet. Det kändes bra lixom. Men i onsdags - katastrof.. Det är inte meningen att jag ska behöva sitta i bilen hela vägen från Julita till Malmköping, vilket är nästan 6 mil och c.a trekvart, och skrika för att få utlopp för ångesten, frustrationen och ilskan. Det är inte meningen att jag ska behöva komma till vårat personalmöte och vara helt slut i kropp och knopp med världens jävla huvudvärk och totalt urlakad på kraft. Det är inte meningen att jag ska behöva känna mig tvingat att titta ner i bordet för att undvika att säga något dumt till någon kollega. Det är inte meningen att jag eller någon annan ska behöva känna så här inför att gå till jobbet. Men tyvärr är det min verklighet just nu..
Jag blir bara så fascinerad över hur vuxna människor med ÖVER 20 års arbetslivserfarenhet kan sitta och påstå att det är vi alla andra som inte förstår när det är den/de personen/rna som inte förstår vad till och med chefen säger. Jag blir bara så fascinerad hur man kan sitta och hånflina och påstå sig vara den med bäst kunskap när man egentligen är mest okunnig och falsk, och sen vara den som predikar för oss andra att vi ska prata MED varandra och inte OM varandra, att vi alla tillsammans måste granska sig själv och sen gå in med en positiv inställning till att vi vill ha ett bra klimat på arbetsplatsen och i arbetsgruppen, att vi måste sluta snacka skit. Jag blir bara så jävla fascinerad över hur man kan bete sig så här men i nästa sekund, 5 minuter efter mötet avslutats där vi tog ett GEMENSAMT beslut att lägga av med skitsnacket, ställa sig utanför och snacka skit IGEN, kalla oss andra som jobbat längst att vi är snorungar, att vi är "minichefer" som tror att vi kan allt men att vi i själva verket inte fattar nånting. FY FA-AN säger jag bara. Jag blir bara så jäääävla fascinerad.
Det är så jävla typiskt lågavlönade yrken och arbetsplatser med mindre arbetsgrupper när man inte har en chef som håller tyglarna hårt och kort från första början och visar vem som bestämmer när det börjar ny personal. Jag förstår bara inte hur man kan bete sig på ett sånt sätt där man visar noll respekt för en chef. Jag förstår bara inte. Hur kan man dessutom komma till en arbetsplats som nyanställd med 6 månaders provanställning och redan första veckorna bete sig som idioter rent ut sagt? Jag förstår bara inte.. Jag blir bara så fascinerad. Snart tappar jag hoppet om mänskligheten totalt känns det som..
Och det här med att man är en av de som snackar mest skit men när man är ensam så slickar man röv uta-ba-faaaan?! Jag säger som Mange - hoppas min röv var riktigt jävla skitig! Sitta och predika för mig och överösa mig med beröm och positivitet, säga att jag nu är den som kan mest när 3 kollegor slutar, att jag måste dela med mig av den informationen jag har, dela med mig av den erfarenheten och kunskapen som jag har eftersom jag jobbat längst nu och känner brukarna och verksamheten bäst. Ge mig beröm och säga att jag är en "såån fiiiiin och oerhöööört duktig tjej" - Lägg av för fan. Sånt här beteende är bara så jävla patetiskt, för det skriker osäkerhet och att du känner dig "hotad" för att du märker att jag kan mer. Jag må va ung, hälften så gammal som dom här människorna, men jag har fan så mycket mer vett innanför pannbenet än vad dessa människor någonsin haft och kommer ha. Varsågod, kalla mig "minichef" Om du vill, kalla mig snorunge. Men jag kommer alltid ligga steget före i kunskap om den målgrupp vi jobbar med. Tvi säger jag bara!
Ber om ursäkt över mitt arga inlägg. Men jag blir bara så fascinerad och arg över hur man kan bete sig så här, speciellt när man är en vuxen människa..
Hur som helst så har jag precis bäddat ner mig i sängen nu efter en kall dusch, jag har nämligen jobbat idag och ska jobba imorgon igen. Det är egentligen min lediga helg men jag hoppade in och jobba extra och bytte timmar så jag slipper jobba nästa helg. Och vet ni en sak? Imorse när jag åkte till jobbet så var jag lugn. Jag hade inte ont i magen. Jag hade inte ångest över att möta mina kollegor. För den här helgen slipper jag träffa dessa människor som orsakar all ångest, och det är så jävla skönt! Får man säga så? Oops.. Jag vet att jag inte uppdaterat på hela veckan, men det har varit väldigt turbulent och funnits väldigt lite energi och motivation till att ens stiga upp på morgonen. Men that's life, eller? TJA!
Ibland känner man sig väldigt liten, men det är bara att le
Ångesten har funnits i bröstkorgen i stort sett hela dagen. Jag har pratat med min nära vän Jennifer några gånger, samt att jag pratat med chefen nu om allt som är och allt skitsnack som cirkulerar. Det jag är rädd för är att det inte kommer bli någon ändring, och det gör så ont i mig att veta att det finns dom som påstår och tror på att jag är precis likadan som jag var för 3,5 år sedan. Jag är så långt ifrån den jag var då nu, och det är därför jag tar det så hårt. Det blir lixom personangrepp för att förklara lite kortfattat, och för att inte hänga ut för mycket.
Det har som sagt varit en tung dag, men jag har försökt att fokusera på att gosa och leka med katterna, plocka undan lite, diska och tvätta för att tänka på annat. Jag har även försökt använda mig av medveten närvaro då det brukar hjälpa när jag har ångest. Ikväll så blir det att bara umgås och ta det lugnt med mange, jag känner mig ganska slutkörd i kropp och knopp just nu. Imorgon är det även dax för jobb, inte jag är jättetaggad på det men jag vet vilka jag jobbar med och det känns helt okej, och jag vet också att jag kommer lägga mina egna tankar åt sidan och fokusera på brukarna då jag oftast brukar må bättre när jag ser dom glada och nöjda. För jag brinner verkligen för god omvårdnad.
Ha det bra så länge!
Jag blir bara så fascinerad..
God morgon denna soliga måndag. Jag är ledig idag men har varit uppe sedan kl 6 pga att jag inte kan sova. Och varför undrar ni? Ett ord - ångest. Den här jobbhelgen har nästan tagit kål på mig. Det är så jävla mycket nu som händer och den största faktorn är det här jäääävla skitsnacket och det fruktansvärt nonchalanta beteendet som vissa har och att man verkar tro att man är störst bäst och vackrast. Och igår när jag åkte hem från jobbet så bröt jag ihop i bilen. Jag fick stanna i vägkanten för att jag grät så mycket så jag inte såg vägen. Jag övervägde hela dagen igår att faktiskt säga upp mig trots att jag inte har ett annat fast jobb att gå till. För som det ser ut nu så är jag på bristningsgränsen. Jag är helt allvarlig när jag säger att jag är rädd för att gå till jobbet nu. Bara tanken på att jag ska jobba imorgon igen gör så jag får fruktansvärt ont i magen. Det är så pass illa.. Jag är så jävla rädd för jag har ingen som helst trygghet på jobbet, jag känner att jag inte kan lita på någon längre utifrån vad jag hör. Allt man säger förvandlas till raka motsatsen. Och jag blir bara så fascinerad över hur vuxna människor kan bete sig.. Jag förstår bara inte..
Hela dagen igår på jobbet så höll jag mig undan, jag satt inne på kontoret nästan hela dagen. Visserligen så har jag väldigt mycket administrativt att göra just nu, men vi har en bärbar dator och i vanliga fall brukar jag ta med den ut och sitta bland dom andra, men jag hade ingen lust igår. För vad man är gör så är det fel. Till och med att sitta vid datorn trots att man faktiskt gör sitt jobb. "Så mycket behöver man inte sitta vid datorn, det är överdrivet mycket som vissa sitter vid den" och ja den kommentaren har sagts. Grejen är den att många av oss har väldigt mycket administrativt arbete vissa stunder och tidpunkter på året och då blir det att man tar vara på varje sekund det är lugnt att faktiskt sätta sig vid datorn. Men vissa människor verkar helt enkelt vara för tröga för att fatta att det faktiskt är så, kanske lite elakt av mig att säga så men det är den känslan jag får när jag tänker på vissa kommentarer som sägs. Jag blir bara så fascinerad, som sagt...
Igårkväll skickade jag iväg lite jobbansökningar, för jag måste ha ett nytt jobb och det är nu! Jag har övervägt hela morgonen om jag ska ringa till chefen för att säga upp mig. För jag orkar fan inte mer.. För timvikariat kommer jag få, det finns alltid jobb. Men det var ju just det här med att säga upp sin fasta tjänst som tar emot.. Jag kommer fortsätta idag att skicka iväg lite jobbansökningar, och just nu så spelar det fan ingen roll vad för jobb det blir, om jag så ska behöva sitta i kassa, jobba på lager eller på kundtjänstmottagning, jag tar det jag får för jag måste bort. Jag kommer annars gå in i väggen. Det sa faktiskt en kollega och nära vän till mig igår att jag kommer om jag fortsätter jobba kvar där, och jag känner det själv också..
Jag har precis pratat med henne nu i telefon också, och jag är så jävla glad att jag har så fina vänner som hjälper mig och peppar mig! Jag ska även kontakta chefen idag och prata med henne igen, jag gjorde det redan i fredags om hur jag känner och upplever och vad man hör osv men nu är det som sagt mer som hon behöver ta del av.
Nu ska jag koka en till kanna med kaffe, ta lite huvudvärkstabletter och sen göra nån nytta här hemma för att försöka tänka på annat en stund. Hoppas ni haft en bra helg iallafall och att ni får en fortsatt bra måndag. Tja!
Är ständigt rädd att jag inte duger.
Vad ångest blir i min kropp
Hur knäsvag och fruktansvärt ont man kan få
Av en ynka liten känsla
En känsla som växer i kraft vad du än gör
Som får dig att vilja spy och helst bara dö
Som får dig att hata allt vad du är
Din mage, dina lår och bröst
Men mer än allt förlamar den dig
Den följer dig vad du än gör
Att prata blir en hel kamp i sig
Tänk om jag säger fel
Att hitta rätt ord
Att prata fint
Att vara rätt klädd
Att passa in
Att ingen ska tro att jag är konstig och ful
Fastän jag väl vet att det är så
Ångesten talar om för mig
Hur ful och fel allt jag gör är
Bäst är nog bara att lägga sig ner
Lägga sig ner och bara dö
"Ångest kan inte döda dig"
Men jag tror allt att av ångest man kan dö
Jag har inget mer än mina tankar
Hur fan ska jag klara mig igenom det här sista året på gymnasiet när jag är så jävla less på allt? Alltså, jag vill inte dö, men samtidigt så vill jag inte leva för att jag är så jävla less på livet. Är så trött på att vara jag. Allt jag gör är bara fel. Håller jag käften är det fel. Pratar jag är det fel. Visar jag för mycket känslor så är det fel. Hela jag är fan fel. Så jävla värdelös.
Jag förstår bara inte hur människor orka leva tills dom är 80 år. Jag blev lixom less på livet vid 12. Vissa dagar vill jag inte ens lämna sängen. Vill inte möta min värsta mardröm. Verkligheten.
Man säger att man inte orkar hela tiden, känner att man inte orkar hela tiden. Men varje gång så orkar man iallafall. Men inte den här gången. Den här gången känns det verkligen som att jag inte kommer orka. Kommer inte klara av att hålla ihop mig själv igen.
Varje dag...
Varför just denna natt?
Hatar mig själv just nu. Önskar att jag var en sån som inte tänker alls, iallafall bara för en stund..
Panikgråter lite i sängen. Det kanske hjälper, en stund iallafall. Dock vet jag att dessa tankar och känslor kommer finnas kvar förevigt, däremot så måste jag lära mig att kontrollera dom. Men vården idag kan ju dra så långt åt helvete dom bara kommer..
Att trycka ansiktet mot kudden och gråta tills man inte kan andas, det är mitt liv.
