För tillfället försöker jag hålla mig sysselsatt och lugn, men det är svårt när stressen sitter i dygnet runt. Trots att jag är sjukskriven sedan en vecka.. Ja ni läste rätt.. Jag har välkomnat den omtalade väggen med en rejäl smäll. Utbrändheten är ett faktum, och jag känner mig bara så tom. 

Jag har försökt få en läkartid i en vecka nu pga mitt mående, men utan att lyckas. Hur jävla svårt ska det vara att få en läkartid?! Allt jag vill just nu är att bara få sova ordentligt iallafall.. Från och med måndag behöver jag ett läkarintyg, för som det ser ut nu så är det inte läge för mig att gå tillbaka till jobbet. Bara tanken får mig att få kraftig ångest och stresspåslag, huggande smärta i bröstkorgen pga stressen, andfåddhet och tunnelseende, huggande smärta i huvudet som påverkar synen och som gör mig yrslig, och på toppen av allt dessa obehagliga blackouts som gör att jag tappar uppfattningen om vart jag är och vad jag gör. Som det ser ut just nu så är jag livrädd för vad min kropp kan göra mot mig. Alla dessa fysiska grejer som börjat hända ökar panikångesten grovt. För min kropp har strejkat förut genom medvetslöshet när som helst och var som helst, och läkarnas enda förklaring då var att kroppen stänger av för att återhämta sig pga ångesten.. 

Hur blir det med uppdateringen framöver nu då? Det vet jag faktiskt inte. Det finns massor jag skulle kunna berätta och prata om, men jag orkar bara inte som det ser ut just nu. Jag tar en dag i taget och försöker orka med det vardagliga. Och det är väl så det får bli just nu. Jag återkommer när jag orkar, när jag vet mer av en läkare, när jag kanske fått något bra besked, jag vet inte. Vi får se. Ni får ha överseende.